Det skramlade och skakade. Snurrade visserligen, men knappt. Navet dröp av brunsörjlig snömodd och hundarna försvann som blixtar upp i skogen när jag närmade mig. Långt innan jag närmade mig.

Den gamla vinterhojen, jag kallar den min Temufixie, är färdig för skroten. Men innan jag gör landfill av den tar jag isär baknavet. Ur trillar 20 små dankar (ingen brunsörjig snömodd dock) och för övrigt går knappt en av muttrarna att få av. Men gängan på muttern vinner och axeln släpper motvilligt förbi den. Bara milt våld krävs.

Efter en generös och hoppfull behandling med avfettning och någon gammal frottéhandduk inser jag att jobbet är förgäves, i princip alltså. Lagerkonorna ser ut som något Spielberg använde för att gestalta ogästvänliga planeter i avlägsna galaxer. Det kunde varit vackert.

Efter ett par timmars justerande (jag la för säkerhets skull tillbaka de fina dankarna och bäddade in dem med nåt ”Multigrease” jag hittade vid soffan – och justeringen tog inte ”ett par timmar”) var hjulet åter på plats i bakgaffeln. Det snurrar. Men glappar. Det är inte alls bra. Men eoner bättre än det var. Nu rullar Temuhäcken ett år till.