Mannen bar vit uniformsskjorta, mörkblå byxor. På axlarna någon gradbeteckning. Kaptenen hade just klivit iland. Siktade på den röda boden, hälsade korrekt på mig, knappade in en kod och steg in. Hans paus skulle vara i exakt ytterligare 13 minuter, då fartyget skulle lossa förtöjningarna och segla ut på havet, grodhavet, vill säga.

Jag hade följt vägen fem kilometer sydvästvart och bokstavligen nått dess ände. Ville jag vidare hade jag att vänta 13 minuter och rulla ombord på fartyget, en färja utan egen framdrivningsanordning, vid namn Lina. Men jag ville inte vidare. Jag hade knappt velat komma hit, faktiskt.

Bara en kvart tidigare hade jag parkerat vid en för tillfället öde badplats. Något motvilligt lyfte jag ner cykeln från stället i aktern och foppatoffeltrampade iväg. För att inte bli sittande i grusgropen där bilen stod parkerad. Själva badplatsen imponerade inte heller. Det brunsörjiga vattnet lockade inte till bad.