Det lät som om en mycket liten pistol avfyrats. I samma ögonblick rullade jag plötsligt på fälgen. Det var en grandios punktering. Såg inga skador på däcket, inget på slangen. Stoppade i en ny, pumpade och tänkte att det i vart fall inte är så långt kvar till asfalten. Grusvägen jag rullade på var avsevärt sämre än jag hoppats på. Räknat med. Jag ville verkligen inte vara kvar på den.

Idén att cykla runt Bingsjön, själva sjön alltså, kom till frukost. Visserligen såg vägarna inte särskilt lovande ut på kartan, men bara drygt en mil skulle vara grus. Resten asfalt. Det var så jag tolkade informationen i Komoot-appen. 

Med ny slang rullade jag vidare i mycket lågt tempo. Joggingtempo, ibland promenadtempo. En mil skulle ta en timme, ungefär. Det var bitvis så mycket lösa stenar att det hade varit knepigt att gå. Mina smala Pirellidäck var definitivt inte gjorda för det här. Så jag valsade fram ståendes på pedalerna, bromsade utför och trampade mycket försiktigt uppför, på platten. 

Det hela varade avsevärt längre än jag trott. Punkteringen kom efter 10 kilometer grus, det var ytterligare 20 innan jag nådde asfalt. Strax kom åska och regn. Det gjorde inte saken bättre, men det kunde varit värre. 

Jag tog mig tillbaka till Bingsjö, byn alltså. Hade rundat sjön (som är en mycket liten sjö, för all del). Tillbaka vid bilen såg jag slangen puta ut som en grotesk vårta ur sidan på däcket. 

Stämman började idag. Regnet återkom i två omgångar under eftermiddagen, men kvällen förblev torr. Harpan blev liggande i väskan. I stället gick jag runt med min stol och satte mig att lyssna på de enastående spelmän och spelgrupper som spelade på scener och dansgolv. Och på en och annan buskspelsgrupp. Bingsjöstämman beskrivs ibland som magisk. Så långt skulle jag inte gå. Men här finns en mycket ljus och hög energi, som möjligen skulle göra en liknelse med paradiset rimlig.