En liten irritation i ögat, en reflexmässig rörelse för att gnida bort den med översidan av pekfingret. Sedan samma kliande känsla i andra ögat, samma rörelse. Irritationen blir plötsligt till sveda. I båda ögonen. Jag blinkar, gnider med ren tröjärm. Svedan tilltar.

Jag har varit vid havet, det ”riktiga” havet, i mindre än tre timmar. Inte vid havet som i ”en stad som ligger vid kusten”, utan nere vid strandbrynet, uppe på klipporna som dyker ner under ytan. Antar att det är saltet i luften som attackerar mina ostkustögon. Högst irriterande (svedan blir snabbt så outhärdlig att jag måste skölja ögonen över diskhon), men samtidigt synnerligen tillfredställande.

Inte bara luften är annorlunda här. Vattnet har en grövre struktur. Innehåller fler mörka nyanser och rör sig med större självsäkerhet. Jag inbillar mig naturligtvis. Kanske kommer jag att kunna beskriva skillnaden korrekt efter några dagars grundlig observation.

Vinden bråkar inte. Den stöter inte och trilskas. Byter inte plötsligt riktning som i en spasmisk dårdans. Byar naturligtvis, men följer en rytm, gärna synkoperat då och då och alltid improviserat. Men den behåller ett grundmönster. Den mojnande kvällsvinden är ännu kraftfull, om än varsammare.

Solen är densamma. Men bryts inteljuset annorlunda? Eller vad är det som gör kvällshimlen till en annan än den över Östersjön?

Nere på Hönö råder ett bestämt turistkaos. Jag ställde mig på en ICA-parkering där när jag rullat av färjan för att äta middag, och hade nog planer på att övernatta. Det fanns alternativ, lyckligtvis.