Trettiosex mil är inte särskilt långt. Om du startar i Vallentuna är det inte säkert att du kommer längre än till Tranås. I vart fall inte om du kör du över Oxelösund och sedan följer Bråvikens norra strand till Norrköping, och där förirrar dig i stadens omfattande industriområden i jakt på en parkering för natten, hittar en vid en idrottsarena, slår av motorn, kliver ur och tar några steg och genast konstaterar att den platsen verkligen, verkligen inte är något bra ställe. För ensligt. För dött. Och hur länge ska de här två till synes hemlösa vandra omkring här? Och hur ser deras plan för natten ut?

Platsen sänker dig så lågt att du börjar ifrågasätta hela saken. Men bara för några korta ögonblick. Strax duttar du fram ett alternativ på mobilskärmen. Det råkar ligga i Tranås. 2,5 timmar bort, eller så. Och du kliver upp i förarhytten och vrider om nyckeln och snurrar ut från parkeringen till den där monstruösa, öde arenan och följer kartappen. Skärmkartan tar dig in på villagata efter villagata. Så sänkt är du av erfarenheten på den öde parkeringsplatsen att du först efter en halvtimme, när du rullar på en landsväg i 70, kommer på att du vid något tillfälle har kryssat i valet Undvik motorvägar i kartappen. Så: villagator, småvägar.

Mot slutet ser du dårarnas stumma jakt på Fyran till höger och tänker att det ändå inte var så dumt det här, att rulla genom landskapet som en segelbåt i svag vind. Maklig takt. Du är ju egentligen inte på väg någonstans. Du är bara på väg.

Jag kommer till Tranås hamn. En bil till. Det paret kommer liksom jag från Norrköping (fast de bor där). De siktar på Tyskland.