158 motiga minuter

158 motiga minuter

En äldre kvinna närmar sig övergångsstället. Hon stödjer sig på en rollator och har en klädsel som bryter mot miljön: gårdarna, skogarna, fälten. Lantbruksmiljö. Piffig, men inte Östermalmspiffig. Ljus, lätt men på något sätt rejäl. Kanske Östermalmsrejäl. Genomtänkt, snarare. Jag saktar in, hon saktar in, höjer handen och ropar heja på med oväntat kraftfull stämma! Jag vinkar, ler och tackar.

Hennes glada tillrop ger lite välbehövlig energi. Fem mil på cykeln avklarade, två kvar. Motvind och generösa backar. Låg cykellust. Men det skulle cyklas idag. Hittade ingen lämplig runda. Blev en tur och retur till Österbymo.

Sedan lunch och bilen rullar ner till torpet där bror med familj håller till, en bit söderut. Tar plats i solstol och betraktar brorsans pergolabyggande. Det mäts och grävs och sedan grill, skogsvägspromenad med familjens Shiba som draglok.

Inte min miljö riktigt, men jag känner i vart fall igen ett och annat ortsnamn.
Långärmad merinoullströja ger lite svalka.
Sista tåget från Österbymo till Eksjö gick 1968.
På väg in i Österbymo, ett snabbt kort bara.
Trakten präglas av skog, böljande skog, men hår och där öppnar landskapet upp sig.
Macken som fattar.
Han uppskattar ansträngningen. Jag uppskattar solstolen.
Försök inte ens tänka dig hur hög idyllfaktorn är.
Sopvandring, skogsvandring … whatever, bara vi kommer iväg nångång!
Strax ska Norge få stryk av England i Miami.