Mannen har precis tagit sig uppför den lilla trappan, mödosamt men stadigt. Kvinnan plockar ihop det sista efter fikastunden. Sveper med blicken ut över den vidsträckta fjärden och konstaterar måhända att klocktornet, med mistklockan som varnat i dimma, som reser sig precis till höger om den lilla uteplatsen behöver ny färg. Fyrtornet på andra sidan ser ut att klara sig ytterligare några år.

Snart kliver även hon uppför trappan och går in i den lilla fyrvaktarbostaden. Huset har stått här sedan slutet av 1860-talet. Jag har ingen aning om huruvida paret som nyss fikat högt ovan Ramnöflagen har någon relation till tidigare fyrvaktare. Ramnöflagen är alltså den fjärd som smalnar av åt väster och tillsammans med den sydliga delen, blir till Bråviken.

Jag har varken fika eller annat sällskap än Östersjövyn, solen och vattnet som försiktigt sköljer över klipporna nedanför det som heter Femörehuvud. Bortsett från en och annan turist som också har dragits hit – detta är verkligen Turistland.

Strax följer jag den orangemarkerade, knöliga stigen vidare. På tre platser finns gamla artilleripjäser bevarade, pjäser som skulle ge skydd i händelse av sovjetisk aggression mot landet. Hela anläggningen kallas Femörefortet och var del i Sveriges kustförsvar fram till 1997, 33 år efter att det först stod redo att avfyra salvor skulle Sovjetunionen anfalla från fjärdarna.

Jag noterar de kraftiga pjäserna, men har svårt att uppbringa någon större entusiasm. Fjärdarna där segelbåtar rör sig makligt i den bekväma vinden är skälet till att jag är här. Synen av öar där ute, sjömärken, sjöfåglar. Den fria vinden. Saknar skärgården, obruten horisont och äventyret.

Parkeringen har utsikt över träd, träd, träd. Och andra husbilar. Det är inte dåligt, inte alls. En sjöutsikt hade naturligtvis varit fint, men jag hör i vart fall fåglarna. Förnimmer havet något hundratal meter bort.

Det visar sig, strax efter middagen, att Oxelösund har en hamn. (Jag är naturligtvis ironisk och inser att jag måste påpeka det eftersom ironin tydligen är död. Unga fattar inte. Äldre tror att man som 55-åring, särskilt en med bekymmersrynka mellan ögonbrynen och grått skägg, alltid talar torrt, sakligt, korrekt – alltid innanför ramarna. Vilka ramar har jag ingen aning om längre.)

Hamnfynd: en bogserare vid namn Skuld, ett mudderverk, och under lastning ett fartyg flaggat i Singapore. Plus en uppsjö fritidsbåtar (en stackars Nord West på cirka 40 fot hänger i sling vid upptagningsplatsen). Utöver det: husbilar på rad, en liten restaurang som röker och serverar fisk, och något slags logiverksamhet. Några varv med cykeln ger intrycket av en hamn som ännu i första hand är just det.

På parkeringen sju-åtta husbilar som inte vill eller behöver betala 225 kronor nere vid hamnen. Alla håller sig till sitt, men det uppstår ändå ett slags gemenskap här på asfaltsplanen i skogen.