Hennes steg mot bilen var försiktiga, trevande. Som om hon inte var säker på att hon hade rätt att närma sig. Hunden i kopplet däremot …

Ursäkta, sa hon. Det var först då jag fick syn på henne genom dörrens myggskärm. Tog av mig mina lurar och pausade den brittiska kriminalserien på paddan.

Har du möjligtvis motorolja? Min bil, sa hon och nickade bort mot den gamla Toyotan med öppen motorhuv, har knappt någon olja kvar. Stickan var alldeles torr.

Varför hade jag ingen motorolja? Ketchup, ost, ris, tandkräm, tvål och en uppsjö andra fullkomligt oanvändbara saker – i det här fallet – men ingen motorolja.

Dessutom, visade det sig, hade hon knappt någon kraft kvar i mobilbatteriet. Bingo! tänkte jag, det kan jag hjälpa henne med.

Hon lånade min mobil och ringde sin pappa. Sedan lite välkommet kallprat och insikten verkade landa i henne: hon hade faktiskt rätt att närma sig bilen och fråga om hjälp. Trots att klockan var halv elva på kvällen vid en övergiven badplats utanför Sala. Vad har vi annars här i livet att göra, om vi inte hjälper varandra?

Jag återgick till paddan och såg strax att pappan anlänt med en dunk olja.

Det blev sex mil på cykeln idag, barfota (ingen motorolja, inga strumpor). I shorts och Dressmanskjorta trampade jag mig genom skogar, förbi fält och gårdar, fina hus, ruckliga stugor och bara vanliga hus. På gårdarna (jag tror inte man pratar om ”uppfarter” här) inte en skymt av Teslor, Zeekr- eller BYD-bilar.