Kvinnorna i den lilla segelbåten har verkligen fattat. De låg förtöjda i stadshamnen, åt lunch i sittbrunnen. Båten, inte mer än sju-åtta meter, såg ynklig ut bland de stora intill. Nej, inte ynklig. Snarare stolt, om än liten.

Båtlivet handlar så lite om båten, så mycket om upplevelsen. Kontrasten när jag fick syn på en betydligt större och ”finare” båt några bryggor längre bort, en Sweden Yacht C34, var total. Masten lutade framåt – akterstaget var inte ansatt. Förstagsprofilen hängde följaktligen i en snygg (!?) båge från fördäck upp i masten. Ingen satt i sittbrunnen och åt lunch.

Kanske hade någon satsat och inte förmått ge upp innan det var försent. Seglingen var för länge sedan bortglömd, eller undanträngd. Kanske hade ägaren ännu seglat om båten varit en mindre, enklare och inte lika ”fin” båt. Enklare att underhålla, billigare att äga. Inte lika bekväm att bo i, måhända.

Det kan naturligtvis finnas tusen andra orsaker bakom förfallet. Kanske projicerar jag bara mina egna båterfarenheter på den stackars C34:an. Det var i vart fall upplyftande att se de två i sittbrunnen på den fina Vegan.

Jag lärde mig för övrigt detta i dag: Sala har en av världens bästa vattenskidåkare. Han är 15 år och tävlar ”på högsta nivå”. Just nu i någon tävling i Europa. Mannen som berättar det för mig är ordförande i ortens vattenskidklubb (Silvköparens vattenskidklubb). Sedan 40 år. (Jag nätsöker mig senare fram till att han själv nyligen vann veteranklassen i EM.)