Vi rullade så småningom norrut, efter ett stopp vid stranden och det klara vattnet, dessförinnan ett stopp vid den väntande graven. Pappa ligger där redan. Vet inte att hans fru just haft huvudrollen under begravningsgudstjänsten i Havdhem. Eller så vet han. Han ligger där i varje fall, väntar, redo utan tvekan. Snart ska de vara tillsammans igen. Den här gången utan slutdatum, utan ett väntande uppbrott.
Det var en glädjefylld sorgens dag. Mycket kärlek, mycket ljus. Många finna minnen som väcktes till liv. Berörda, varma människor. Vi samlades vid stranden i Visby sedan, en vacker solnedgång och därefter fem mil österut, till Ljugarn. En märkvärdig dag på alla tänkbara sätt. Hon var ljuset. Tillsammans, solen.